Håller på att få tillbaka den där känslan som jag så länge längtat efter.
Sena kvällar för mig själv där jag får slutas till en uppmålad värld.
Det är en befriande känsla att skriva, när det känns rätt, när viljan och kraften finns där.
Det handlar bara om att leva på riktigt först.
Det här är en liten början, vad det blir i slutet förblir min hemliga tanke iallafall för en tid framöver.
-
Vi sitter på min lilla flicksäng.
Fönstret står på glänt, ut ifrån gatan hörs dov trafik som snart blir ohörlig för mina öron.
Tunna fläktar från öppningen med en frisk lukt av avfallna syrener blåser in.
Hösten har precis kommit,med hopp, hopp och frihet.
Jag har nyss fyllt 15 år, klippt av mitt änglahår och fått en helvetes dom av min mor.
Ändå har jag aldrig kännt mig så självsäker.
Jag har brutit mig ur alla tänkbara mönster, för att vara , den jag alltid velat vara.
Ett högljutt plan drar förbi fönsterrutan och i nästa sekund sträcker sig en arg man ut och skriker från fönstret tvärs över gården.
Natten sätts sakta men säkert igång och snart har männsikröster övertagit alla spår av trafikens buller.
I bakgrunden spelas min nyinköpta vinylskiva.
House of the rising sun, låten som jag rebelliskt spelat gång på gång sen jag köpt den förra helgen.
Båda mina föräldrar är ute och mormor spelar poker med sina arbetskamrater från symakeriet.
Hans klargröna ögon tar tillbaka min fokus och med ett leende möts våra blickar.
Har ser precis vad jag ser.
Tar snart min hand och för mig närmare hans sida.
Allting går som de förutbestämda stegen, men på något vis på våra eget sätt.
Jag sluter mina ögon och låter mig känna hans mjuka läppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar