Det jag ville få fram är att jag glömmer bort mina genialiska idéer om jag inte skriver eller säger dom ganska snabbt... xD
Nu är det så här att jag fick en random tanke om en novell jag påbörjade för en liten stund sedan, så tänkte pastea den här.
Har ingen aning om hur den kommer sluta och om det finns någon direkt symbolik men det märker man väl såsmåningom O.o
Jag slår henne så hårt med knytnäven att hon stapplar till.
Aggressionen brinner inom mig.
Min näve möter käkbenet igen, men den här gången stapplar hon inte bara till utan faller som en säck till marken.
Jag vänder på klacken, låter mig inte stoppas av ögonen som har tagit mig i sikte.
Jag ler när jag känner hur Ilskan släpper, ökänd men med en god eftersmak.
Benen börjar arbeta hårdare mot asfalten, mitt långa bruna hår fladdrar fritt i höstluften.
En lång gata i ett villaområde jag aldrig tidigare skådat är allt inom mitt synfält.
Höga ekar, låga staket, skördetidens sista blommor och blad förväxlar sig med lukten av stekt fläsk från villan på andra sidan.
Mina ögon sluts, kniper igen sig så hårt de kan, gör allt för att glömma verkligheten för ett ögonblick.
Tårvattnet forsar ner för kinderna.
Blodet på min kropp, såren, huggen, hacken, allt värker, allt bultar.
Bitterheten sköljer återigen över mig , det går inte att förneka, det är fysiskt omöjligt att inte se sanningen.
Jag skriker allt vad mina lungor orkar.
Fönster slängs upp, dörrar dundrar.
Alla undrar vad som står på, men samtliga lika ovetande.
Innan något sagts har jag tagit mig utom synhåll.
Igenom gränder, över stränder, kors över byn och bort ifrån varenda levande varelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar