Trött på allas problem, trött på att inte synas.
Jag mår underbart men tänker ofta på det.
Alla har sina dåliga dagar och man kan inte förvänta sig att folk ska komma farandes.
Men den dagen då man verkligen skulle behöva någon, endast ett uppmuntrade ord eller och varm famn, var finns då alla?
Man förväntas vara säcken som man kan släpa i marken utan att några skråmor syns, Just det är det, förväntningar.
Som skrämda fåglar flyr dom, bakom träd och buskar gömmer de sig tills solen åter stiger då de vågar visa sig.
Näsvisa, fräcka och blinda är vad de är.
Håller tankarna för mig själv, tar itu med det och går vidare.
Det handlar inte om det.
Söker bekräftelse, letar efter svar.
Men de finns inte, svart som en sommarnatt, endast konturer kan blottas av ögat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar