Allt jag blundat för

Med åren präglades jag från en öppensinnad varelse som accepterat allt för det var.
Såg inte hindret i att vara annorlunda, just därför blev det inte ett hinder.
Det ansågs inte stoppa en från att vara som förut.

Sommaren 09 tog mig med storm.
Egentligen var det en av de mest händelselösa somrarna genom åren.
Men en sak kom att påverka mig enormt.
Den bortglömda tanken pressades upp till ytan.
Jag ville inte se, jag ville inte förstå.
Det tog tid att inse, processen slet med sig allt som förtryckts genom åren.
Precis innan jag föll ner i det mörka hålet valde jag att byta riktning.
Inget drastiskt syntes på utsidan men styrkan i min själ skulle komma till att hjälpa mig att må bättre än någonsin.

Känslan av att vara ensam, tom och ovetande för en bortom allt som ses som realistik.

Jag pressade mig till att få fram ett svar, svajade mellan sanningarna som jag skapade.
Kanske är den mest skrämmande tanken att inte veta vem man är.
Ett stort gap som hungrar efter att få veta.

Jag strör nu mina grödor längs gatorna och snart kommer blommorna tala.
Jag låter de språka för mig, även om jag inte är redo att säga något så skräms jag ej längre.
Svaret är ännu inte uttalat, endast jag kan avgöra vad det kommer att stå i det facit som jag bygger upp.

Är den största styrkan att låta ödet segla en i hamn?