Orkar inte skriva något så slänger in den senaste delen av osynliga tårar
Mina händer sträcker sig mot det svala glaset.
Bilden reflekterar allt som en gång vart, allt som en dag kommer att ske.
Men inte allra minst nuet.
Skepnaden bär på ambitioner, önskningar och längtan.
Längtan efter något obenämt, något som ej ännu skapats.
Jag frågar mig själv om den värsta känslan är att tappa bort sig själv, om den största styrkan är att låta ödet segla en i hamn.
Allt jag representerar finns på andra sidan av den glänsande ytan.
Gestalten är skrämmande lik.
Mystiken pyr, ögonen har förvandlats till köttätande väsen.
Jag vet inte längre vem detta är.
För ett ögonblick sedan var den mitt allt, vi var ett.
Successivt smög sig skuggan ut solen.
Hemligheterna blev till sand i en oändlig öken.
Jag är helt aningslös om vart jag skall vända det tomma skalet jag befinner mig i.
Det inuti mig har transformerats till en förnekad illusion.
Jag flyr från ingenting.
En solitär droppe glider ifrån ögonvrån.
Urholkad på allt som kan förstås, tömd alla svar.
Den tragglar sig ner i en kamp utan syfte.
Mina ben arbetar sig iväg från farhågan, lämnar frågorna på andra sidan och låter sig inte se faktumet som kvarstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar