Asså shiiit hela novellen brää, nej men seriöst here it comes :)
Den endast påbörjade resan tar sin form.
Genom dalar av längtan färdas en flicka vars största dröm är svaret på den eviga frågan.
Sandstormen yr, solen gryr.
Bakom henne står farhågan,kärleken och den verkliga drömmen.
Snart rinner blodet ner för sluttningen med alla drömmar och ambitioner.
De färdas upp i en annan dimension som finns närmare än den mest fantasifulla själen kan föreställa sig.
Livet under döden
Solen lyser klart igenom rutan.
Tåget pulserar i takt till musiken på det vangliga spåret.
Det dunkar harmoniskt i en färd långt utanför stadens murar.
Håret vilar på min formade kropp.
Jag gillar känslan av att åka tåg, den ger förhoppningar om en annan verklighet, tankar om ett liv efter detta.
Jag låter ögonen slutas, låter mörkret ta min hand och färdas till en värld ljusare än vit.
Snart byts de höga tallarna ut mot stora fält av alla dess slag.
Resan emot staden jag skyr kryper sig allt närmare på.
De gråa takpannorna som jag sett så många gånger förr omringar det smala spåret.
Imorgon kommer jag sitta med min kopp mot sängramen.
Brunt kamomill te svävar i det svala rummet, tysta utandningar ekar mot träväggarna.
Tårarna är slut, frustrationen oändlig, ekot klarare än igår.
Nerifrån skramlas det, glas klirrar sporadiskt i takt med den dova musiken.
Radiohitar från förr spelas.
Från tiden då vi var en familj.
Familjen ville inte eller försökte inte vara perfekt, med den kämpade för ett anständigt liv.
Sakta sprack glaset i ramen, kvar fanns bara rester under den hårda ytan.
En ny början är inte inom räckhåll men jag vet att allt kommer förändras en gång för alla.
En tår släpper med en annan i släptåg.
Det dundrar till och ytterdörren smäller igen.
Ett uppgivet barnagråt tränger sig igenom de bräckliga väggarna.
Jag ställer kraftlöst ner koppen och går emot dörren.
In sipprar giftiga gaser och plikten ropar.
Som när stapeln går av i ett maratonlopp flyger jag ner för trappan.
De klargröna ögonen hinner inte vädja mer än ett ögonblick de är tätt intill mig.
Armarna gör allt för att skydda, rösten allt för att trösta.
Den skärmande tanken gnager mig inombords.
Snart kommer jag inte till att kunna skydda min syster från verkligheten, inom en ett dröjsmål måste jag släppa.
Det spelar längre ingen roll vart vi kommer till att färdas, bara jag får kan hålla min syster tätt i min famn så ska jag gå på rosor och taggar i grönskans land, över brynet vid skogsbryggan och bakom trädens trygga omfamningar.
Dagen blir till natt och snart gryr morgonen återigen.
Solen strålar vid sluttningen.
Svettpärlorna ringlar ner för pannan och väskan slår hår vid knävecket.
Jag drar ovarsamt i Emelie utmattat släpar sig fram.
Ovetande om vart vi ska men i ett medvetande om att resan blir lång.
Den grusblandade sanden yr, odören får minnerna att passera.
Alla gånger jag olovligt lekt ute på planen i grannområdet.
Hettan böljar över det torra skogslandsskapet.
Gräshopporna krasslar och tjuter.
När vi korsat odlingen hörs plötsligt steg bakifrån.
Det prasslar och bli tyst, proceduren upprepas fast närmare för var gång.
Jag fryser instiktivt till.
Någonting är bekant med de förutbestämda stegen.
En blond kreatur reser sig som en solros.
Slitna trasor fladdrar från den blixtstilla varelsen som blickar med sina lysande ögon och ljusa hårslingor över käkarna.
Olidligt långsamt närmar den sig med tunga steg utan att sänka blicken.
Bröstet värker hårt.
Emelie trycker sig krampaktigt nära.
Jag viskar till henne att springa.
Ett slag pressar, två passerar.
Jag låter väskan glida av ifrån fingertopparna.
En halv blick skänker jag innan jag vänder mig tvärt.
Luften slinker in igenom näsborrarna och benen börjar arbeta.
Jag tar ett stadigt grepp om handleden, vi flyr ner för slutten med all kraft som någonsin existerat.
De björnliknande sprången sig fortare än jag trott.
En hand tar tag om min krage och rycker till.
Luftstrupen täps till vilket får mig att tappa balansen.
Jag faller framstupa ner för sanddynan.
Mitt huvud slår hårt i den varma sanden.
Allt jag ser är hur klarrött blod beblandar sig med den ljusbruna färgen och hur fläcken runt mig växer.
Rädslan släpper sitt hårda grepp och jag förs ur medvetande.
Något eller någon skakar mig febrilt.
Ögonen är blodsprängda och väta tar sig ner för kinderna.
Jag pressar upp globerna med all min styrka.
Det är ett så dovt ljus så jag nästan kan titta utan att kisa.
Emelie sitter bredvid mig.
Hennes hår bär på rester av sanden, kläderna är inte mer än trasor och knäna fulla med sår.
Vi omges av en kall grund med spruckna stenväggar.
Emelie hasplar förtvivlat ur sig allt som hänt.
Det känns som om en hammare slår mot mitt huvud och när jag känner på pannan inser jag att fallet varit mycket värre än jag anat.
På sekunden inser jag att vi befinner oss i källaren.
Mamma viskar jag häpet och Emelie gör inget annat än att instämma med ett nick.
Jag tar tag med händerna på de utbuktande stenklossarna och lyckas på vingliga ben resa mig.
Jag kan inte fastslå om skräcken släppt och tomma tankar ersatt eller om det bara är chocken som greppat om mig.
Trädörren är förseglad.
Jag bankar och skriker föegäves när det enda som talar till mig är ekot.
Från ingenstans dyker en blek man upp i ena hörnet av cellen.
Emelie lyckas jag pressa ut emellan de anstränga andetagen.
Emelie stammar jag igen.
Men lika plötlig som mannen tagit plats har Emelie försvunnit.
Hon är borta, bara jag och vålnaden befinner oss nu i rummet.
Kransen på hettan och de ljusblåa ögonen är mer än igenkända.
Pappa är allt jag får ut mig men det är mer än tillräckligt.
Som när en naken glödlampa tänds i bäcksvart mörker står mamma i andra hörnet i ögonvinken efter,
Jag trycker mig hårdare mot väggen ju närmare de förflyttar sig.
Blodet rusar i ådrorna känns olidligt torrt.
De ser nästan ut som skepnader.
Stenblocken skymtar igenom kropparna.
Just när jag tror att hjärtat ska frysa till is får jag höra något jag väntat på under så lång tid.
De berättar hur mycket de älskar mig och hur fruktansvärt ledsna de är.
Mamma kysser en mjuk avskedskyss på kinden.
Pappa drar med handen över min panna, i handflatan lägger han ett frimärke.
Resan har bara börjat är det sista han säger innan de båda försvinner.
Dunklet sinar bort när solens strålar visar sig på himlavalvet jag nu skådar.
Emelie kommer springandes med en överfull hink som skvalpar.
Jag ser att jag ligger nedanför branten jag fallit ner för.
Bredvid mig står det ett hus med källarens stenmurning, i handen vilar frimärket och framför mig en ny början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar