Obetydlig?

Att man kan glömmas bort så enkelt.
Efter så många år tillsammans.
Alla minnen, de första åren var det alltid du och jag, vi.
Bästa kompisar var det som sades.
Vykortet jag fick av dig för ett antal år sedan, från din bästa kompis till min bästa kompis.
Avståndet skulle inte skilja oss åt.
Jag offrade så mycket av min tid, så mycket mina känslor för för dig.
Pendlade mellan ångest, dåligt samvete och längtan för oss.
Och på ett ögonkast glöms man bort, hamnar längst ner i högen.
Jag fortsatte kämpa men tillslut rann det ut i sanden på riktigt.
Jag gav ett sista tecken men endast ett axelryck i gensvar.

Mina ögon fylls med tårar av att inse att allt bara är ett minne.
Plommen vid gungorna, kurragömman hemma hos dig, liseberg är bara en smula av det som vi upplevt.