Händerna skakar och andetagen nästintill vibrerar.
Jag möter honom på sista trappsteget.
Han lägger armarna om min midja, saknaden sköljer över mig som en väldig våg.
Jag slänger mig in i hans famn, med läpparna tryckta mot halsen låter jag mig omfamnas.
Vi kysser varandra febrilt som om morgondagen inte existerar.
Han fingrar på mitt halsband och smeker kinden.
Leéndet består under kallduschen.
Jag tar hans hand och börjar gå mot tomtgränsen och upp emot trottoaren.
Ingen aning om vart vi skall färdas, inte en susing om i vilket syfte men i ett medvetande om att jag aldrig vill släppa.
Med handen hårt i min går jag längs gatan.
Efter några hundra meter svänger vi in på en skogsväg.
Träden tätnar och vi blir onsynliga för omvärlden.
Hans händer smeker mig passionerat.
Men inte sådär fort och destruktivt.
Ingen brådska vittras, endast det märkliga lugnet.
Jag rör vid hans läppar och tar in lukten av rakvattnet.
Vi omges av vintervårens kalla brisar, varma, upphetsade och längtande.
Kraften går inte att förstås bara upplevas i nuet.
Imorgon uppenbarar sig kanske det tungan brottats med, kanske försvinner det ner i det oändligt djupa hålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar