''Skräcknovellen''

Solen lyser klart igenom rutan.
Tåget pulserar i takt till musiken på det vangliga spåret.
Det dunkar harmoniskt i en färd långt utanför stadens murar.
Håret vilar på min formade kropp.

Jag gillar känslan av att åka tåg, den ger förhoppningar om en annan verklighet, tankar om ett liv efter detta.
Jag låter ögonen slutas, låter mörkret ta min hand och färdas till en värld ljusare än vit.

Snart byts de höga tallarna ut mot stora fält av alla dess slag.
Resan emot staden jag skyr kryper sig allt närmare på.
De gråa takpannorna som jag sett så många gånger förr omringar det smala spåret.

Imorgon kommer jag sitta med min kopp mot sängramen.

Brunt kamomill te svävar i det svala rummet, tysta utandningar ekar mot träväggarna.
Tårarna är slut, frustrationen oändlig, ekot klarare än igår.
Nerifrån skramlas det, glas klirrar sporadiskt i takt med den dova musiken.
Radiohitar från förr spelas.
Från tiden då vi var en familj.
Familjen ville inte eller försökte inte vara perfekt, med den kämpade för ett anständigt liv.
Sakta sprack glaset i ramen, kvar fanns bara rester under den hårda ytan.
En ny början är inte inom räckhåll men jag vet att allt kommer förändras en gång för alla.